camillael

Asfalten var kall och hård, hon hade ont överallt av gruset som trängde in genom huden. Värst var huvudet, det rann och var varmt och smärtan var olidlig. Skriken och sirenerna trängde genom huvudet och smärtan växte, hon somnade igen.

Anna vaknade av att mamma la sin hand på hennes axel, nu kände hon inte längre den kalla, fuktiga och hårda asfalten, istället var det varmt och mjukt och doftade rent. Huvudet smärtade fortfarande men nu vilade det mot en mjuk härlig kudde. Hon låg på sjukhuset.

- Anna, Anna, gumman vakna. Hur mår du? Hör du mig?
- Mamma, det är bra nu, jag är här och jag hör dig.
-Vad är det som ha hänt med dig, vem har gjort det här?
-Mamma, jag orkar inte nu, snälla låt mig bara sova.

Anna hörde hur hennes mamma samtalade med polisen utanför dörren, hon hörde inte mycket bara att mamma är väldigt orolig och att polisen tror att det var ett mordförsök, dom sa att dom kommer att komma tillbaka i eftermiddag.

Mamma kommer in igen och Anna låtsas sova. Hon vet ju inte vad hon ska svara på alla frågor, hur ska hon förklara killen i stan. Även om hon inte såg vem det var som attackerade henne så hade hon ju sina aningar. Han var ju så arg när hon steg ur bilen, men varför skulle han vila skada henne?

Hon låg länge och tänkte på hur iakttagen hon känt sig de senaste dagarna, hela vägen hem till Sofia, genom skogsbrynet och förbi skolgården så var det som att någon hela tiden var steget bakom. Hur hon i videobutiken inte kunde koppla av för att det kändes som om någon flåsade henne i nacken. Det kunde ju vara vem som helst, varför ville Robin skada henne, han ville ju att hon skulle jobba med honom. Han tyckte ju att hon var söt. Om mamma bara kunde gå därifrån nu, så hon kan ringa honom. Om det är han som försökt döda henne kan han ju inte dölja det. Hon kommer höra på hans röst. Hon bara måste få ringa honom.

-Älsklig, mamma åker hem nu, pappa kommer om ett litet tag, hör du mig? Anna?
-mmm ja, mamma. Vi ses, sen låt mig sova nu.

Äntligen gick hon, Anna visste att hon inte hade många minuter på sig nu.
-Ja det är jag.
-Hej, det är Anna.
-Men tjena tjejen, har du funderat klart nu? Har du bestämt dig, kommer du och jobbar för mig du vet en av dom andra tjejerna slutade idag, du måste komma, jag behöver verkligen dig.
-Jag ligger på sjukhus, det var någon som försökte döda mig igår.
-Vad säger du, sjukhus? Ja men då blir du bättre snart i alla fall, dom tar hand om dig där så kommer du in till stan så fort du kan. Jag har en till sak jag vill visa dig. Tjejen som slutade igår hade en lägenhet mitt i stan och jag vill att du ska ha den. Alltså du får den utav mig. Jag betalar allt oroa dig inte för det. Självklart vill jag att du kommer förbi ibland och jobbar lite, tar hand om baren och så, det klarar du väl?

Anna började tveka, det var nog inte Robin trots allt, han verkade ju så snäll. Han vill ju så gärna att hon ska komma till honom och en lägenhet, alldeles egen, skulle hon kunna tacka nej till det?

-Dom säger att jag måste stanna här under observation i två dagar till, jag kommer på onsdag, okej?
-Bra, gumman. Du har tänkt, vi ses då.

Anna såg pappa skymta förbi utanför fönstret ropandes på en sköterska, det är bäst att hon gömmer telefonen.

-Pappa hej.
-Åh min älskade lilla flicka, jag har varit så orolig. Nu ser du lite piggare ut, det är så skönt att se. Har du pratat med polisen än? Du vet kanske att dom tror att det var ett mordförsök.
-Nej, jag har inte pratat med någon, jag orkar inte än. Mordförsök, vem skulle vilja mörda mig? Jag har inte gjort något och jag har ingen aning och vem som skulle vilja skada mig, jag vet inte alls vem det var som attackerade mig, jag såg inget pappa. Jag såg inget.
-Hjärtat lilla, ta det lugnt nu, jag går och hämtar lite te till dig. Vila lite så kommer jag tillbaka snart.

Teet var varmt och doftade lite unket, det var inte alls gott. Nu ville Anna bara hem, hem till sitt rum och mammas goda te och hem till Sofia. Hon frågade pappa varför hon inte var där men enligt polisen fick hon inte träffa någon nu. Inte ens Sofia. Poliserna som kom vad otäcka sura gubbar, den ena var lång, säkert närmare två meter. Den andra var väl normal men han luktade rök, massa rök. Dom ställde en hel drös med jobbiga och tjatiga frågor, hon visste ju inget så hon hade inget att svara. Ändå stannade dom i säkert en timme. Pappa pratade nog med dom en timme till, som tur var ute i korridoren.

Dagen gick och Anna fick äntligen komma hem, ändå var det inte det hon längtade efter mest, ja kanske för att få träffa Sofia. Det var Robin och lägenheten som hon inte kunde släppa nu. Det skulle bli så spännande att åka in till stan igen, han är ju väldigt söt. Men hur skulle hon berätta allt för Sofia, för hon måste berätta man håller inte dom här nyheterna hemliga för sin bästis. Hon hade ju några timmar på sig att komma på vad hon ska säga, det måste bli bra, Sofia är väldigt försiktig och litar inte direkt på folk och det vet Anna, hon vill inte oroa henne hon vill bara att hon ska förstå vilken möjlighet det här är.

-Älskade vän, Anna vem, vad, vad är det som har hänt.
-Jag vet inte, det var nog bara någon knäppskalle som hoppade på mig.
-Vi har ju nästan blivit tokiga här och i skolan av oro. Ja men nu är du hemma i alla fall.
Sofia, jag  måste berätta en sak för dig, bli inte nervös nu, jag har funderat länge på det här. Jag kommer träffa den där killen Robin, kommer du ihåg honom? Han har erbjudit mig ett jobb och en lägenhet mitt i stan, jag vet vad du kommer att säga men du är min bästa vän och ska stötta mig. Jag har faktiskt träffat honom tidigare, i fredags. Han är omtänksam och väldigt söt och han gillar mig.
Det låter ju som att du redan bestämt dig och du sa det själv du visste att jag inte skulle gilla det och det gör jag inte. Men visst, ge mig adressen bara, till jobbet och lägenheten så jag kan komma och hälsa på. Anna, jag är glad för din skull för du verkar glad. Förresten, vet mamma och pappa om?
Nej, jag har inte sagt något än, jag väntar till middagen, det ska gå bra. Jobbet är på ett café och det är ägarens lägenhet. Jag tror dom blir stolta.

Redan en vecka senare stod Anna med packade väskor och väntade på Robin utanför sina föräldrars hem, det var villkoret från deras sida, att få träffa hennes nya chef. Hon såg hennes mammas och pappas skeptiska miner när han klev ut ur bilen, visst såg han ut lite som en buse, men det var han ju inte. Dom packade bilen full snabbt och gav sig iväg, det tog inte mer än en timme till stan och lägenheten låg verklig mitt i centrum. Hon kände på en gång att här skulle hon trivas och hon hade sina aningar om att man kunde se vattnet från köksfönstret.

Det kom som en chock, en kalldusch. Lägenheten vad bland det vidrigaste hon sett, som ett råttbo med smutsiga madrasser och tomma ölburkar och en och annan vodkaflaska. Robin förändrades sekunden dom klev innan för dörren. Han slog henne hårt över ansiktet så hon föll till golvet och tog hennes mobiltelefon och smällde igen dörren, hon hörde yttre dörren låsas. Nervös, rädd och chockad satte hon sig på madrassen på golvet, vad skulle hon göra nu?