Nobelpriset i litteratur, omdiskuterat, varför?
Det här är fösta gången jag ställs in för frågan varför nobelpriset är ett omdiskuterat pris. Jag har inte kommit någon av pristagarna nära, utom Herta Müller, svärföräldrarna fick Hjärtdjur i julklapp. Självklart Selma också. Efter att ha läst runt på lite bloggar hittade jag den här sidan här finns en hel del intressanta åsikter och tankar om nobelpriset. Jag skumläser mig igenom ett par stycken och bildar mg snabbt en uppfattning om att folk retar sig lite på att det är så oerhört svårt att lista ut vem nästa pristagare kommer att vara och på Svenska Akademien som enväldig härskare. Jag tycker att det är ett bra pris, jag tycker att alla nobelpris är bra. Men jag tycker samtidigt att det är så gammalmodigt. Det går att förnya sig lite och ändå behålla mystiken och traditionen. Ett sätt skulle kunna vara att bredda kriterierna för de nominerade. Kanske låta nya unga författare få synas. Folkmunsböcker kanske jag kan beskriva min tanke som. Samhällspolitiska åsikter och fakta om nutid vore fantastiskt om man kunde lyfta fram mer, där finns det mycket att hämta.
För att citera genusvetaren och journalisten Vanja Hermele från hennes blog Äntligen hämmad
”Nobelpriset i litteratur är Sveriges internationellt erkända smakdomare och har fördelats till många män sedan 1901. Nobelprisets slogan är ”Snille och smak” och skulle det uppdateras till vår tids lingo skulle det bli något i stil med ”Kompetens och kvalitet.”
Ibland får några kvinnor också priset. Nu senast Doris Lessing. Den ständige sekreteraren Horace Engdahl proklamerade för en samlad världspress, Doris Lessing är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. När den vite europeiske mannen Harold Pinter fick samma pris var det inte längre aktuellt att påminna om författarens specifika könstillhörighet. Trots att Pinter i princip bara porträtterat män i sin gärning gjorde man en poäng av att beskriva hans verk som representant för hela mänskligheten. Horace Engdahl denna gång: Pinter blottställer den “mänskliga existensen”.
Detta skapar en tankeställare. Återigen så är det gammalmodigt och dessutom kanske lite könsdiskriminerande. Behöver Horace poängtera att det är en kvinna, skäms han lite? Då menar jag inte att han skäms över att hon tilldelats priset utan att det finns något inbyggt i att det är en stark manlig värld han lever i.
Jag tror att Nobelpriset i litteratur kommer att förbli som det alltid har varit ett bra tag till.. Det fungerar bra och det som vi är vana vid är vi bekväma vid.
För att citera genusvetaren och journalisten Vanja Hermele från hennes blog Äntligen hämmad
”Nobelpriset i litteratur är Sveriges internationellt erkända smakdomare och har fördelats till många män sedan 1901. Nobelprisets slogan är ”Snille och smak” och skulle det uppdateras till vår tids lingo skulle det bli något i stil med ”Kompetens och kvalitet.”
Ibland får några kvinnor också priset. Nu senast Doris Lessing. Den ständige sekreteraren Horace Engdahl proklamerade för en samlad världspress, Doris Lessing är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. När den vite europeiske mannen Harold Pinter fick samma pris var det inte längre aktuellt att påminna om författarens specifika könstillhörighet. Trots att Pinter i princip bara porträtterat män i sin gärning gjorde man en poäng av att beskriva hans verk som representant för hela mänskligheten. Horace Engdahl denna gång: Pinter blottställer den “mänskliga existensen”.
Detta skapar en tankeställare. Återigen så är det gammalmodigt och dessutom kanske lite könsdiskriminerande. Behöver Horace poängtera att det är en kvinna, skäms han lite? Då menar jag inte att han skäms över att hon tilldelats priset utan att det finns något inbyggt i att det är en stark manlig värld han lever i.
Jag tror att Nobelpriset i litteratur kommer att förbli som det alltid har varit ett bra tag till.. Det fungerar bra och det som vi är vana vid är vi bekväma vid.
Kommentarer
Trackback
