camillael

Det här är fösta gången jag ställs in för frågan varför nobelpriset är ett omdiskuterat pris. Jag har inte kommit någon av pristagarna nära, utom Herta Müller, svärföräldrarna fick Hjärtdjur i julklapp. Självklart Selma också. Efter att ha läst runt på lite bloggar hittade jag den här sidan här finns en hel del intressanta åsikter och tankar om nobelpriset. Jag skumläser mig igenom ett par stycken och bildar mg snabbt en uppfattning om att folk retar sig lite på att det är så oerhört svårt att lista ut vem nästa pristagare kommer att vara och på Svenska Akademien som enväldig härskare. Jag tycker att det är ett bra pris, jag tycker att alla nobelpris är bra. Men jag tycker samtidigt att det är så gammalmodigt. Det går att förnya sig lite och ändå behålla mystiken och traditionen. Ett sätt skulle kunna vara att bredda kriterierna för de nominerade. Kanske låta nya unga författare få synas. Folkmunsböcker kanske jag kan beskriva min tanke som. Samhällspolitiska åsikter och fakta om nutid vore fantastiskt om man kunde lyfta fram mer, där finns det mycket att hämta.

För att citera genusvetaren och journalisten Vanja Hermele från hennes blog Äntligen hämmad

”Nobelpriset i litteratur är Sveriges internationellt erkända smakdomare och har fördelats till många män sedan 1901. Nobelprisets slogan är ”Snille och smak” och skulle det uppdateras till vår tids lingo skulle det bli något i stil med ”Kompetens och kvalitet.”
Ibland får några kvinnor också priset. Nu senast Doris Lessing. Den ständige sekreteraren Horace Engdahl proklamerade för en samlad världspress, Doris Lessing är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. När den vite europeiske mannen Harold Pinter fick samma pris var det inte längre aktuellt att påminna om författarens specifika könstillhörighet. Trots att Pinter i princip bara porträtterat män i sin gärning gjorde man en poäng av att beskriva hans verk som representant för hela mänskligheten. Horace Engdahl denna gång: Pinter blottställer den “mänskliga existensen”.

Detta skapar en tankeställare. Återigen så är det gammalmodigt och dessutom kanske lite könsdiskriminerande. Behöver Horace poängtera att det är en kvinna, skäms han lite? Då menar jag inte att han skäms över att hon tilldelats priset utan att det finns något inbyggt i att det är en stark manlig värld han lever i.

Jag tror att Nobelpriset i litteratur kommer att förbli som det alltid har varit ett bra tag till.. Det fungerar bra och det som vi är vana vid är vi bekväma vid.

I
Dagen svalnar mot kvällen…

Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
-
i mitt vita sköte.
Jag håller fast i mina heta händer

din kärleks röda ros som vissnar snart…

O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du räcker mig,

som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

III
Jag såg min herre för första gången i dag,

darrande kände jag genast igen honom.

Nu känner jag ren hans tunga hand på
min lätta arm…

Var är mitt klingande jungfruskratt,

min kvinnofrihet med högburet huvud?

Nu känner jag ren hans fasta grepp om

min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang

mot mina sköra sköra drömmar.

IV
Du sökte en blomma

och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ
-
du är besviken.


Det här är en av de sorgligaste dikterna jag stött på. Den handlar om kärleken, lyckan, förtvivlan och döden.

Jag tror att den här dikten handlar om en kvinna som ligger i sjukhussängen, hon ligger för döden. Hon vet att hon inte har lång tid kvar och hon drömmer. Hon drömmer om värmen och solen och kärleken och det är en ung kvinna. Hon har värmen kvar i sina händer, för hon har varit kärleken nära och hon var tvungen att lämna honom för döden. I första strofen så drömmer hon om kärleken och drömmen blir så verklig att hon inte märker att hon ligger i dvala. Hon är medveten om att det vore underligt att få känna dessa känslor. Hon vet att hon måste lämna honom och det vet även han. Han kastar rosen på henne som ett farväl och den vissnar. Kvar står döden. Det är i andra strofen möter vi härskaren, hon möter honom för fösta gången. Kronan symboliserar att han tar över henne, hon tillhör nu honom  och det får henne att böja sig för honom. I tredje och strofen kallar hon honom sin herre, hon har därmed accepterat honom. Medvetandet får henne att darra och hennes jungfruliga skratt försvinner. Hon har inget längre att skratta för. Att hon inte längre känner sig som en kvinna tror jag har att göra med att skälen flyr kroppen när man dör, hon lämnar sin kropp och hela hon skälver när han hårt griper tag om henne för att ta henne med sig.

Kärleken var stark mellan de två. Han fick allt han ville ha men han blev besviken.

Det här tåls att tänka på. Hur är du själv egentligen? Tänker du ibland lite för mycket på hur andra människor är och beter sig i din närhet? Sluta med det! Det är inte positivt för någon av oss. Jag tycker att det här är bland det bästa jag har hört, många av oss har en egen förutfattad bild över hur man ska vara. Jag kan tänka mig att det finns ett slags samband med dessa tankar beroende på var man bor. Vad tror ni? Norrlänningarna tycker man ska vara på ett sätt - äta kött, åka skoter och jaga. Stockholmarna - dryga och stressade. Smålänningarna - snåla som tusan. Det där var några av mina förutfattade meningar, jag kan erkänna att min ena halva av släkten är från norrland, den andra från småland och jag själv bor i Stockholm. Det är viktigt att lära sig att vara opartisk, att vara neutral vid mötet med nya människor. Lär man sig det så skapar man inte bara nya kontakter man kommer även då att lära sig att uppskatta alla för vem dom är. Om ni vill läsa sambandet med det här citatet så finns det på sidan 546 i Brott och Straff, nyöversättning av Hans Björkegren.

Jag har läst brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Hela boken följer en ung man kallad Rodja, vars fullständiga namn är Rodin Romanovitj Raskolnikov, på hans feber-yra genom Petersburg. Hans möten med bedrövliga suputer som berättar sina livshistorier, döttrar som prostituerar sig. Det här är en eländig bok som är skriven på ett så fascinerande sätt att man kliver rätt in i en värld som även får mig att känna mig som ett fattig, lortig och eländig ryska på 1800-talet som betraktar hela det här spektaklet från sidan. Boken handlar om vilken ställning Rodja tar till brott och straff. Hur han tycker att han har rätt att begå ett mord, och hur han tvivlar om han har modet. Han planerar detta yxmord länge och väl och bestämmer sig till slut för att genomföra det. När han väl har bestämt sig är det som att han faller in i en egen värld där allt kratsar kring honom och han blir extremt paranoid och förvirrad där av denna feber-yra som jag beskrev. Man fortsätter följa Rodja genom hans förvirrade värld där mötet med poliser och kvinnor får honom att tänka till. Men ändrar det honom, kan någon få honom att känna ånger? Det känns som att man långsamt bevittnar vägen mot ett psykiskt sammanbrott som man inte kan stoppa. Men man kan heller inte sluta läsa för att man vill veta vad som händer härnäst. Ja, vad är det som händer härnäst, tar polisen honom, kan han leva med brottet han begått, kommer någon någonsin att få reda på att det är han som är mördaren.. Jag vill inte avslöja mer om handlingen , jag vill bevara spänningen för dig. Men läs boken, monologen och dramatiken får dig att häpna. Det är en vältalig och välskriven bok en klassiker utan dess like!

Asfalten var kall och hård, hon hade ont överallt av gruset som trängde in genom huden. Värst var huvudet, det rann och var varmt och smärtan var olidlig. Skriken och sirenerna trängde genom huvudet och smärtan växte, hon somnade igen.

Anna vaknade av att mamma la sin hand på hennes axel, nu kände hon inte längre den kalla, fuktiga och hårda asfalten, istället var det varmt och mjukt och doftade rent. Huvudet smärtade fortfarande men nu vilade det mot en mjuk härlig kudde. Hon låg på sjukhuset.

- Anna, Anna, gumman vakna. Hur mår du? Hör du mig?
- Mamma, det är bra nu, jag är här och jag hör dig.
-Vad är det som ha hänt med dig, vem har gjort det här?
-Mamma, jag orkar inte nu, snälla låt mig bara sova.

Anna hörde hur hennes mamma samtalade med polisen utanför dörren, hon hörde inte mycket bara att mamma är väldigt orolig och att polisen tror att det var ett mordförsök, dom sa att dom kommer att komma tillbaka i eftermiddag.

Mamma kommer in igen och Anna låtsas sova. Hon vet ju inte vad hon ska svara på alla frågor, hur ska hon förklara killen i stan. Även om hon inte såg vem det var som attackerade henne så hade hon ju sina aningar. Han var ju så arg när hon steg ur bilen, men varför skulle han vila skada henne?

Hon låg länge och tänkte på hur iakttagen hon känt sig de senaste dagarna, hela vägen hem till Sofia, genom skogsbrynet och förbi skolgården så var det som att någon hela tiden var steget bakom. Hur hon i videobutiken inte kunde koppla av för att det kändes som om någon flåsade henne i nacken. Det kunde ju vara vem som helst, varför ville Robin skada henne, han ville ju att hon skulle jobba med honom. Han tyckte ju att hon var söt. Om mamma bara kunde gå därifrån nu, så hon kan ringa honom. Om det är han som försökt döda henne kan han ju inte dölja det. Hon kommer höra på hans röst. Hon bara måste få ringa honom.

-Älsklig, mamma åker hem nu, pappa kommer om ett litet tag, hör du mig? Anna?
-mmm ja, mamma. Vi ses, sen låt mig sova nu.

Äntligen gick hon, Anna visste att hon inte hade många minuter på sig nu.
-Ja det är jag.
-Hej, det är Anna.
-Men tjena tjejen, har du funderat klart nu? Har du bestämt dig, kommer du och jobbar för mig du vet en av dom andra tjejerna slutade idag, du måste komma, jag behöver verkligen dig.
-Jag ligger på sjukhus, det var någon som försökte döda mig igår.
-Vad säger du, sjukhus? Ja men då blir du bättre snart i alla fall, dom tar hand om dig där så kommer du in till stan så fort du kan. Jag har en till sak jag vill visa dig. Tjejen som slutade igår hade en lägenhet mitt i stan och jag vill att du ska ha den. Alltså du får den utav mig. Jag betalar allt oroa dig inte för det. Självklart vill jag att du kommer förbi ibland och jobbar lite, tar hand om baren och så, det klarar du väl?

Anna började tveka, det var nog inte Robin trots allt, han verkade ju så snäll. Han vill ju så gärna att hon ska komma till honom och en lägenhet, alldeles egen, skulle hon kunna tacka nej till det?

-Dom säger att jag måste stanna här under observation i två dagar till, jag kommer på onsdag, okej?
-Bra, gumman. Du har tänkt, vi ses då.

Anna såg pappa skymta förbi utanför fönstret ropandes på en sköterska, det är bäst att hon gömmer telefonen.

-Pappa hej.
-Åh min älskade lilla flicka, jag har varit så orolig. Nu ser du lite piggare ut, det är så skönt att se. Har du pratat med polisen än? Du vet kanske att dom tror att det var ett mordförsök.
-Nej, jag har inte pratat med någon, jag orkar inte än. Mordförsök, vem skulle vilja mörda mig? Jag har inte gjort något och jag har ingen aning och vem som skulle vilja skada mig, jag vet inte alls vem det var som attackerade mig, jag såg inget pappa. Jag såg inget.
-Hjärtat lilla, ta det lugnt nu, jag går och hämtar lite te till dig. Vila lite så kommer jag tillbaka snart.

Teet var varmt och doftade lite unket, det var inte alls gott. Nu ville Anna bara hem, hem till sitt rum och mammas goda te och hem till Sofia. Hon frågade pappa varför hon inte var där men enligt polisen fick hon inte träffa någon nu. Inte ens Sofia. Poliserna som kom vad otäcka sura gubbar, den ena var lång, säkert närmare två meter. Den andra var väl normal men han luktade rök, massa rök. Dom ställde en hel drös med jobbiga och tjatiga frågor, hon visste ju inget så hon hade inget att svara. Ändå stannade dom i säkert en timme. Pappa pratade nog med dom en timme till, som tur var ute i korridoren.

Dagen gick och Anna fick äntligen komma hem, ändå var det inte det hon längtade efter mest, ja kanske för att få träffa Sofia. Det var Robin och lägenheten som hon inte kunde släppa nu. Det skulle bli så spännande att åka in till stan igen, han är ju väldigt söt. Men hur skulle hon berätta allt för Sofia, för hon måste berätta man håller inte dom här nyheterna hemliga för sin bästis. Hon hade ju några timmar på sig att komma på vad hon ska säga, det måste bli bra, Sofia är väldigt försiktig och litar inte direkt på folk och det vet Anna, hon vill inte oroa henne hon vill bara att hon ska förstå vilken möjlighet det här är.

-Älskade vän, Anna vem, vad, vad är det som har hänt.
-Jag vet inte, det var nog bara någon knäppskalle som hoppade på mig.
-Vi har ju nästan blivit tokiga här och i skolan av oro. Ja men nu är du hemma i alla fall.
Sofia, jag  måste berätta en sak för dig, bli inte nervös nu, jag har funderat länge på det här. Jag kommer träffa den där killen Robin, kommer du ihåg honom? Han har erbjudit mig ett jobb och en lägenhet mitt i stan, jag vet vad du kommer att säga men du är min bästa vän och ska stötta mig. Jag har faktiskt träffat honom tidigare, i fredags. Han är omtänksam och väldigt söt och han gillar mig.
Det låter ju som att du redan bestämt dig och du sa det själv du visste att jag inte skulle gilla det och det gör jag inte. Men visst, ge mig adressen bara, till jobbet och lägenheten så jag kan komma och hälsa på. Anna, jag är glad för din skull för du verkar glad. Förresten, vet mamma och pappa om?
Nej, jag har inte sagt något än, jag väntar till middagen, det ska gå bra. Jobbet är på ett café och det är ägarens lägenhet. Jag tror dom blir stolta.

Redan en vecka senare stod Anna med packade väskor och väntade på Robin utanför sina föräldrars hem, det var villkoret från deras sida, att få träffa hennes nya chef. Hon såg hennes mammas och pappas skeptiska miner när han klev ut ur bilen, visst såg han ut lite som en buse, men det var han ju inte. Dom packade bilen full snabbt och gav sig iväg, det tog inte mer än en timme till stan och lägenheten låg verklig mitt i centrum. Hon kände på en gång att här skulle hon trivas och hon hade sina aningar om att man kunde se vattnet från köksfönstret.

Det kom som en chock, en kalldusch. Lägenheten vad bland det vidrigaste hon sett, som ett råttbo med smutsiga madrasser och tomma ölburkar och en och annan vodkaflaska. Robin förändrades sekunden dom klev innan för dörren. Han slog henne hårt över ansiktet så hon föll till golvet och tog hennes mobiltelefon och smällde igen dörren, hon hörde yttre dörren låsas. Nervös, rädd och chockad satte hon sig på madrassen på golvet, vad skulle hon göra nu?

Vill du läsa bloggen? Tryck här..

Matematiken snubblar i mitt lilla huvud. Många gånger idag har jag undrat om vissa tal ens går att räkna ut eller om boken bara skojar med mig. Självklar löser jag det ju tillslut, men vägen dit är inte alltid lätt. Ikväll ska jag göra sista svenskauppgiften i "uppdrag 2", jag ska kolla på en film. Vilken vet jag inte än, har en hel drös att välja mellan. Så det blir spännande att se vad som finns i filmlådan.

Redovisningen kommer imorgon.

Godnatt!

Idag är skoluppgifterna riktigt roliga. Har nyss läst novellen Det skvallrande hjärtat av Edgar Allan Poe. Vilken story, imponerande! Nu ska jag försöka mig på att skriva min egen novell. Ni får se i nästa inlägg hur det gick.

Enjoy!

.