Dagen svalnar, analys.
I
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
II
Du kastade din kärleks röda ros
- i mitt vita sköte.
Jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…
III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på
min lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om
min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.
IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ
- du är besviken.
Det här är en av de sorgligaste dikterna jag stött på. Den handlar om kärleken, lyckan, förtvivlan och döden.
Jag tror att den här dikten handlar om en kvinna som ligger i sjukhussängen, hon ligger för döden. Hon vet att hon inte har lång tid kvar och hon drömmer. Hon drömmer om värmen och solen och kärleken och det är en ung kvinna. Hon har värmen kvar i sina händer, för hon har varit kärleken nära och hon var tvungen att lämna honom för döden. I första strofen så drömmer hon om kärleken och drömmen blir så verklig att hon inte märker att hon ligger i dvala. Hon är medveten om att det vore underligt att få känna dessa känslor. Hon vet att hon måste lämna honom och det vet även han. Han kastar rosen på henne som ett farväl och den vissnar. Kvar står döden. Det är i andra strofen möter vi härskaren, hon möter honom för fösta gången. Kronan symboliserar att han tar över henne, hon tillhör nu honom och det får henne att böja sig för honom. I tredje och strofen kallar hon honom sin herre, hon har därmed accepterat honom. Medvetandet får henne att darra och hennes jungfruliga skratt försvinner. Hon har inget längre att skratta för. Att hon inte längre känner sig som en kvinna tror jag har att göra med att skälen flyr kroppen när man dör, hon lämnar sin kropp och hela hon skälver när han hårt griper tag om henne för att ta henne med sig.
Kärleken var stark mellan de två. Han fick allt han ville ha men han blev besviken.
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
II
Du kastade din kärleks röda ros
- i mitt vita sköte.
Jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…
III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på
min lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om
min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.
IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ
- du är besviken.
(Edith Södergran, ur Dikter, 1916)
Det här är en av de sorgligaste dikterna jag stött på. Den handlar om kärleken, lyckan, förtvivlan och döden.
Jag tror att den här dikten handlar om en kvinna som ligger i sjukhussängen, hon ligger för döden. Hon vet att hon inte har lång tid kvar och hon drömmer. Hon drömmer om värmen och solen och kärleken och det är en ung kvinna. Hon har värmen kvar i sina händer, för hon har varit kärleken nära och hon var tvungen att lämna honom för döden. I första strofen så drömmer hon om kärleken och drömmen blir så verklig att hon inte märker att hon ligger i dvala. Hon är medveten om att det vore underligt att få känna dessa känslor. Hon vet att hon måste lämna honom och det vet även han. Han kastar rosen på henne som ett farväl och den vissnar. Kvar står döden. Det är i andra strofen möter vi härskaren, hon möter honom för fösta gången. Kronan symboliserar att han tar över henne, hon tillhör nu honom och det får henne att böja sig för honom. I tredje och strofen kallar hon honom sin herre, hon har därmed accepterat honom. Medvetandet får henne att darra och hennes jungfruliga skratt försvinner. Hon har inget längre att skratta för. Att hon inte längre känner sig som en kvinna tror jag har att göra med att skälen flyr kroppen när man dör, hon lämnar sin kropp och hela hon skälver när han hårt griper tag om henne för att ta henne med sig.
Kärleken var stark mellan de två. Han fick allt han ville ha men han blev besviken.
Kommentarer
Trackback
